På BoKlok har vi tagit hjälp av examensarbetarna Linn och Martin från Malmö universitet för att utreda nyttan med en ADP-plan – arbetsplatsdispositionsplan – i 4D, det vill säga 3D plus tidsdimension. De har arbetat med att simulera en av våra byggarbetsplatser i Svedala med 3D-modell och kopplat den till projektets produktionstidplan. Sedan har de utvärderat hur vi kan arbeta med modern BIM-teknik och på så sätt göra ADP-planen mer levande och uppdaterad under projektets gång. Samtidigt är tanken att den ska bli både mer användbar och mer lättförståelig med hjälp av 3D-modellen.

SketchUp, överst, respektive Navisworks.

Studenterna har tittat på två alternativ. I SketchUp la de in 3D-objekt för det aktuella projektet och skapade 10 olika skeden, nyckelhändelser som är viktiga att kunna visa – typ montage av volymelement, balkonger, loftgångar etcetera. Dessa skeden är dock inte direkt knutna till tidsplanen men kan visas i den ordning bygget framskrider. I Navisworks kopplade de 3D-modellerna från SketchUp till tidsplanen, vilket får effekten att ”filmen” som visar fortskridandet initialt inte visar något som händer; sedan på ett ögonblick händer allt och byggnader med tak och väggar är plötsligt på plats. Därefter följer åter en period när ingenting händer (då arbetet sker inomhus) … Navisworks är ett väldigt avancerat program som även kan koppla till 5D (kostnadsaspekten).

Utvärderingen visade att Navisworks har fördelen att kunna koppla till aktuell tidplan – mer dynamisk – liksom möjligheten med 5D; nackdel är att det är lite för komplext att börja med och svårt att köra ”slow motion” på montaget. SketchUps fördel var att det är enkelt att använda och ger en tydlig bild över projektet med fokus på de viktiga momenten; nackdelen är att det kräver manuell koppling och återkoppling till tidsplanen.

Rekommendationen från examensarbetarna var ändå att arbeta med SketchUp-modeller och ”spela upp” exempelvis 10 skeden för arbetsplatsen och på så vis få en enkel och lättarbetat APD-plan i 3D. En av våra produktionschefer sammanfattade med att ”det här kommer att betyda oerhört mycket för oss ute i produktion!” – ett fint kvitto på värdet av denna typ av arbeten och specialiserade uppgifter som kan göras inom ramen för examensarbeten.

Som nyinvald styrelsemedlem i Lean Forum Bygg ska jag erkänna att jag själv går igång på produktivitetsfrågan, vilken börjar blir riktigt het i branschen. Vi ser flera företag som satsar på området där det onekligen finns att göra; enligt en rapport från McKinsey för ett antal år sedan var byggbranschen i jämförelse med tillverkningsindustrin 1,7 gånger sämre per tidsenhet. Enligt SCB är det bättre idag, nu är vi bara 1,5 gånger sämre …

Här finns en möjlighet för Lean Forum Bygg till ett ställningstagande, både kring vad produktivitet egentligen är och hur vi ska mäta med mer. Det vore bra om vi var tydliga i vårt förhållningssätt då det skulle kunna få andra aktörer att ”hänga på”; politiker, beslutsfattare, påverkansorganisationer med fler. På Prolog har vi arbetat med detta länge där vi också har vårt program ”Innovativt och hållbart samhällsbyggande i världsklass”, riktat till beställare inom samhällsbyggnadssektorn – tydlig kravställning på leverantörerna om vad som verkligen förväntas av dem för att skapa den marknad man vill ha.

Det vore för mig som styrelsemedlem något jag gärna såg, ett neutralt forum (sic!) där olika aktörer kan utbyta erfarenheter och – framför allt – skapa drivkraft i frågan. Som det nu är framstår det inte som rimligt att vi ska klara målet på 650 000 bostäder fram till 2025 med en marknad som är 67 procent dyrare än snittet för Europa. Produktiviteten är inte hela lösningen, men det är en del av den. Oavsett kan vi inte blunda för problemet längre.

Idag har vi varit på studiebesök i superfabriken på Haraholmen utanför Piteå, ett besök i arrangemang av Lean Forum Bygg och Lindbäcks Bygg. Lean Forum Byggs styrelsemedlem Helena Lidelöw, tillika konstruktionschef på Lindbäcks Bygg, hälsade alla välkomna med en kort historisk tillbakablick och beskrivning av tankarna bakom anläggningen. Lindbäcks, som tilldelades Lean Forum Byggs Lean-pris redan 2010, har verkligen hållit i sitt arbete utan att tappa sin vision – otroligt imponerande och säkerligen till stor del tack vare en konsekvent och långsiktig ledning.

Roligt även med det fortsatt höga intresset för Lean Forum Byggs arrangemang; till de utlovade 30 platserna dök det upp 35 personer och detta trots att besöket kostade 250 kronor. Det är andra arrangemanget i rad som vi anordnar där det kommer fler än vad som anmälts, där det normala snarast brukar vara ett bortfall på 20 procent. Riktigt kul!

Det är något vi också pratat om i styrelsen, det stora intresset för våra aktiviteter och möjligheten att svara upp mot det sug som uppenbarligen finns. Vi har i veckan vårt sista styrelsemöte inför sommaren och kanske kan vi lägga lite riktlinjer till kommande event – både säkerhet och arbetsmiljö är högaktuella områden där vi skulle kunna erbjuda seminarier eller föreläsningar. Själv går jag på semester denna vecka, en härlig möjlighet till återhämtning där jag också ser fram emot aktiviteterna i höst. Glad sommar och hoppas vi ses vid något av våra arrangemang!

En lite oroande reflektion från min sida efter en del resor i och kontakter med utlandet är om Sverige håller på att bli omsprungna vad gäller byggsektorn? Efter besök i Finland kan jag konstatera att de har mycket seriösa satsningar inom Lean Construction, vilket jag också nämnt i en tidigare logg. Nu har jag även återkopplingar från väst, där de i Norge inte bara satsar på Lean Construction inom byggsektorn utan även på Lean och flödeseffektivt tänkande. Det är en riktigt hög nivå och det är ett stort arbete – varför vill inte fler svenska företag hänga med i trenden?

I Danmark har de ett levande och verkligt aktivt Lean Construction Institute. Om vi ser till ett bredare resonemang så består byggbranschen idag av en alltmer internationell marknad, så här handlar det om svensk byggindustris konkurrenskraft. Vi kommer inte att kunna konkurrera om vi inte förbättrar det vi har. Precis som delar av tillverkningsindustrin la ut produktionen i konkurrenskraftigare länder så riskerar svensk byggproduktion att förläggas till länder med en mer effektiv produktion. Det är en slumrande bomb och vi måste vakna innan det smäller till!

Projekteringen av ostlänken är naturligtvis ett gigantiskt projekt och en månad in i mitt nya arbete så ser jag en del utmaningar med anknytning till Lean. En sådan är taktning, något vi förespråkar inom Lean; dels taktning rent internt, i vilken ordning vi gör saker, det standardiserade arbetssättet och så vidare, men även hela processen som sådan. Här är det dock inte lika förutsägbart, allt är så omfattande och tar lång tid. Bara en sådan sak som tillståndsprocesser, vattendomar etcetera – hur kan vi hantera en taktning när vi inte kan styra över förutsättningarna? Det är ett grannlaga problem eller, som vi brukar säga, en utmaning.

Hur mycket ”slack” ska vi bygga in i processen för den del vi inte kan styra över? Varje sådant beslut påverkar och försvårar även taktningen av den interna processen. Här gäller verkligen det vi talar om i Lean, det vill säga att minska osäkerheten, stabilisera processerna – det är dock lika svårt som nödvändigt och visar en tydlig skillnad i förutsättningar jämfört med min tidigare arbetsplats.

Annars finns det faktiskt en del likheter i arbetet på Trafikverket och universitetet. Båda är myndigheter, de bygger på tydliga strukturer och samordning så det finns en igenkänning. I undervisningssituationen tittar vi dock på generella lösningar medan vi här arbetar med mycket specifika och konkreta saker. Samtidigt handlar det om att sprida arbetssätt och skapa samsyn och även om det inte sker vid regelrätta föreläsningar så finns likheterna där. En stor skillnad är dock att här är alla vuxna och de besitter en enorm kunskap och erfarenhet, så startsträckan är betydligt kortare. Vilket känns bra då även kraven på output och resultat kräver ett helt annat tempo …

I mitt jobb på NCC sitter jag i en hel del projekt där vi som varit med några år tydligt kan se vart vi är på väg. Vi har sett den ”gamla” typen av projektledning vid pendelns ena vändpunkt; en lätt grånad man (vanligtvis) eller kvinna som kan allt, styr allt, vet allt – det är dit du går med dina frågor och den personen har normalt allt i sitt huvud.

I dagens komplexa omvärld med lagar, olika aktörer och omvärldspåverkan känns Lean som pendelns andra vändpunkt där vi gör precis tvärtom. Vi har ett decentraliserat beslutsfattande genom att vara transparenta och kommunicera kontinuerligt. Det ger var och en – inte bara projektledaren – en tydlig bild och förståelse av projektets helhet. Vi kommer bort från våra respektive silos och inställningen att ”jag gör mitt, sedan är jag färdig.”

Vad vi istället bygger upp är en respekt för hur ett gott arbete även underlättar för nästa led och i förlängningen hela projektet. Det ger även medarbetarna kraft och rätt att våga och kunna ta beslut för helhetens bästa utan att prioritera enskilda silos. Visst kan inköpsavdelningen göra ett lyckat inköp, men kanske sker det på bekostnad av produktionens logistikhantering?

Lean Construction omfattar alla och ger var och en kraft att vara en aktiv del i och ta ansvar för projektet. Vi måste komma bort från att se alla som en bricka i spelet utan istället se var och en som en drivkraft för helheten. Det är då vi också ser den verkliga styrkan.

Ny teknik har de senaste decennierna möjliggjort en enorm effektivisering inom de flesta branscher, där kostnaderna för produktion och förvaltning av produkter konstant har sänkts – detta trots att både produktionstakten och samhällskraven har ökat betydligt. Under de senaste åren har denna teknikutveckling även slagit igenom i byggbranschen och idag kan vi tala om en digitaliserad byggprocess med hjälp av exempelvis BIM (byggnadsinformationsmodeller) och VDC (Virtual Design and Construction). Digitaliseringen har dock främst skett i projektering, medan utvecklingen inom produktion och förvaltning varit mindre.

De verktyg som idag finns på marknaden har normalt fokus på visualisering och projektering. Vad som saknas för närvarande är ett fokus på informationshantering, det vill säga ”i” i BIM – speciellt för de skeden som kommer efter projekteringen. Informationen i produktionen vänder sig främst till individerna på byggarbetsplatsen; installatörer, underentreprenörer, leverantörer med fler. Här behövs det användarvänliga verktyg anpassade för de speciella förhållanden som råder på en byggarbetsplats med tanke på väder, vind, smuts och en ständig rörelse. Det är en förutsättning för att en implementering och förändring ska lyckas.

Här finns det många bra Lean-verktyg att använda. En viktig pusselbit i branschens digitaliseringsarbete är det nu pågående projektet Uppkopplad byggplats inom Smart Built Environment. Arbetet leds av professor Martin Rudberg vid Linköpings universitet med målsättningen att skapa ett tekniskt språng med hjälp av digitalisering. Det kräver dock rätt verktyg och anpassning, bort från det alltför teoretiska och akademiska; verktygen måste vara lättanvända men ändå avancerade och de ska fungera i en lerpöl! Det finns en stor potential för en ordentlig effektökning med digitaliseringen och den som lyckas med implementeringen kommer att bli en vinnare.

Jag återkommer till vår digitala Robert, som vi talat om tidigare, och möjligheterna i stort med sensorer som blir alltmer sofistikerade och dessutom billigare. Skanska har exempelvis installerat en mängd sensorer på ett våningsplan på huvudkontoret i Stockholm för att styra ventilation, kyla och värme med hänsyn till antalet närvarande personer. För att identifieras som person ska det finnas ett huvud och två armar – allt med tanke på integriteten. Om exempelvis fyra eller fler personer går in i ett konferensrum så forceras ventilationen redan då, systemet väntar inte på att temperaturen ska öka eller luftkvaliteten gå ned.

Det finns en mängd pilotområden där vi kan testa nya möjligheter, men hur kan vi koppla dessa till användning på byggarbetsplatsen? Det är här som den digitala Robert åter dyker upp. Kan vi mäta utan att använda en fysisk ”tidsstudieman”? Idag kan vi studera framdriften av ett bygge med exempelvis ”time lapse”-kameror, vilket är ganska fräckt att följa och se vad som händer. Däremot ser vi inte vad som händer på insidan, för det håller inte den tekniken. Idag är det inte ovanligt med sensorer på grävmaskiner och annan utrustning för att få in information om nyttjandegrad. Vi kan även ha kontroll över bemanningen med till exempel ID06-kort förutsatt att det är avkodat på lämpligt sätt. Däremot vet vi inte vad individerna gör.

Jag har inte svaret, men det vore spännande att undersöka hur vi kan mäta effektiviteten på en byggarbetsplats med den personliga integriteten intakt. Kan vi utgå från samma tankegångar som Skanska har runt konferensrummet, ett sätt att förbättra upplevelsen för brukaren och därmed ge förutsättningar för ökad effektivitet? Själv tror jag att vi bör samla in så mycket data som möjligt redan nu, även om vi inte är helt på det klara vad vi ska använda den till. Med billiga sensorer, Big Data och nya analysmöjligheter kommer all information att bli värdefull, både i produktionen och i det senare förvaltningsskedet. Viss data kommer säkert att gå att sälja till ”externa” användare; Über samlar exempelvis in en massa data kring vägarnas kvalitet där minsta grop loggas, information som sedan säljs till motsvarande Vägverket för deras underhållsarbete. Vad kan vi samla in för data som kan skapa bättre förutsättningar på byggarbetsplatsen, öka effektiviteten och förbättra upplevelsen för våra kunder?

Lean i byggbranschen är inte bara standardiserade processer och industriellt byggande. På samma sätt som i traditionell, tillverkande industri så handlar det om ett tankesätt och en förmåga att ta till sig nya sätt att arbeta – möjligen är kopplingen till och med ännu tydligare inom byggsektorn.

Vid Lean Forum Byggs årsmöte berätta Ola Adolfsson, vd på Flexator, om sin karriär; från tekniskt gymnasium med bara killar, via lumpen och sedan till ett jobb på ett stort byggbolag – oväsentligt vilket, på den tiden var alla tämligen snarlika. Hur många av hans kollegor har inte en motsvarande bakgrund? Som Årets Lean-byggare har Flexator ändå lyckats anammat nya tankesätt och den svenska modellen av Lean, med betydligt mindre inslag av auktoritärt ledarskap.

Ola berättade att det som förvånat honom mest under företagets Lean-resa är alla dolda talanger som blommar ut inom organisationen. Eller som han själv så fint uttryckte det: ”Det finns alltid en kronprinsessa i ledet!” Att tillvarata medarbetarnas kreativitet, engagemang och kompetens är en bärande tanke inom Lean, liksom att dela med sig av sina erfarenheter. Ola och Flexator är ett lysande exempel på både och!

En utmaning för oss på Framtidens Byggutveckling – och även resten av branschen misstänker jag – är arbetet med erfarenhetsåterföring och hantering av garantiåtgärder. Vi arbetar bara med nyproduktion, från detaljplanbeskedet till dess att vi lämnar över fastigheten till förvaltande bolag. Vi ansvarar dock för fastigheten även under garantiperioden då entreprenören omedelbart måste korrigera eventuella brister och det är vi som har kontakt med entreprenören om det krävs några garantiåtgärder.

Vi behöver ta fram en bra modell för erfarenhetsåterföring, men det är svårt – är det ens möjligt? Det här är något som omfattar hela processkedjan, från vad som gick bra/dåligt i detaljplanen framåt till hur vi överför denna kunskap till hela organisationen. När bostäderna är byggda och det är dags för både för- och slutbesiktningar, hur fångar vi upp upp eventuella fel och brister på ett systematiskt sätt, inklusive de som uppstår under garantiperioden? Vi måste lära oss sätt att förhindra att de uppstår igen och föra in i vår standard och förbättra våra arbetssätt liksom hur vi kommunicerar detta både internt och till våra entreprenörer.

Jag tror som sagt att många brottas med detta. Något som också förmodligen gäller ”alla” är att när du är i slutet av ett projekt så har du redan inlett arbetet med nästa – hur kan vi väcka lusten att jobba med vad som gick fel (eller för all del det som gick bra) när fokus ligger på projektet närmast framför? Vi har ingen modell för detta men vi söker med ljus och lykta – är det någon därute som har tips och idéer är ni varmt välkomna att höra av er! Min övertygelse är att det krävs en riktigt genomtänkt process och förmodligen någon form av digitalt verktyg som underlättar informationsinsamlingen.