I mitt jobb på NCC sitter jag i en hel del projekt där vi som varit med några år tydligt kan se vart vi är på väg. Vi har sett den ”gamla” typen av projektledning vid pendelns ena vändpunkt; en lätt grånad man (vanligtvis) eller kvinna som kan allt, styr allt, vet allt – det är dit du går med dina frågor och den personen har normalt allt i sitt huvud.

I dagens komplexa omvärld med lagar, olika aktörer och omvärldspåverkan känns Lean som pendelns andra vändpunkt där vi gör precis tvärtom. Vi har ett decentraliserat beslutsfattande genom att vara transparenta och kommunicera kontinuerligt. Det ger var och en – inte bara projektledaren – en tydlig bild och förståelse av projektets helhet. Vi kommer bort från våra respektive silos och inställningen att ”jag gör mitt, sedan är jag färdig.”

Vad vi istället bygger upp är en respekt för hur ett gott arbete även underlättar för nästa led och i förlängningen hela projektet. Det ger även medarbetarna kraft och rätt att våga och kunna ta beslut för helhetens bästa utan att prioritera enskilda silos. Visst kan inköpsavdelningen göra ett lyckat inköp, men kanske sker det på bekostnad av produktionens logistikhantering?

Lean Construction omfattar alla och ger var och en kraft att vara en aktiv del i och ta ansvar för projektet. Vi måste komma bort från att se alla som en bricka i spelet utan istället se var och en som en drivkraft för helheten. Det är då vi också ser den verkliga styrkan.

Ny teknik har de senaste decennierna möjliggjort en enorm effektivisering inom de flesta branscher, där kostnaderna för produktion och förvaltning av produkter konstant har sänkts – detta trots att både produktionstakten och samhällskraven har ökat betydligt. Under de senaste åren har denna teknikutveckling även slagit igenom i byggbranschen och idag kan vi tala om en digitaliserad byggprocess med hjälp av exempelvis BIM (byggnadsinformationsmodeller) och VDC (Virtual Design and Construction). Digitaliseringen har dock främst skett i projektering, medan utvecklingen inom produktion och förvaltning varit mindre.

De verktyg som idag finns på marknaden har normalt fokus på visualisering och projektering. Vad som saknas för närvarande är ett fokus på informationshantering, det vill säga ”i” i BIM – speciellt för de skeden som kommer efter projekteringen. Informationen i produktionen vänder sig främst till individerna på byggarbetsplatsen; installatörer, underentreprenörer, leverantörer med fler. Här behövs det användarvänliga verktyg anpassade för de speciella förhållanden som råder på en byggarbetsplats med tanke på väder, vind, smuts och en ständig rörelse. Det är en förutsättning för att en implementering och förändring ska lyckas.

Här finns det många bra Lean-verktyg att använda. En viktig pusselbit i branschens digitaliseringsarbete är det nu pågående projektet Uppkopplad byggplats inom Smart Built Environment. Arbetet leds av professor Martin Rudberg vid Linköpings universitet med målsättningen att skapa ett tekniskt språng med hjälp av digitalisering. Det kräver dock rätt verktyg och anpassning, bort från det alltför teoretiska och akademiska; verktygen måste vara lättanvända men ändå avancerade och de ska fungera i en lerpöl! Det finns en stor potential för en ordentlig effektökning med digitaliseringen och den som lyckas med implementeringen kommer att bli en vinnare.

Jag återkommer till vår digitala Robert, som vi talat om tidigare, och möjligheterna i stort med sensorer som blir alltmer sofistikerade och dessutom billigare. Skanska har exempelvis installerat en mängd sensorer på ett våningsplan på huvudkontoret i Stockholm för att styra ventilation, kyla och värme med hänsyn till antalet närvarande personer. För att identifieras som person ska det finnas ett huvud och två armar – allt med tanke på integriteten. Om exempelvis fyra eller fler personer går in i ett konferensrum så forceras ventilationen redan då, systemet väntar inte på att temperaturen ska öka eller luftkvaliteten gå ned.

Det finns en mängd pilotområden där vi kan testa nya möjligheter, men hur kan vi koppla dessa till användning på byggarbetsplatsen? Det är här som den digitala Robert åter dyker upp. Kan vi mäta utan att använda en fysisk ”tidsstudieman”? Idag kan vi studera framdriften av ett bygge med exempelvis ”time lapse”-kameror, vilket är ganska fräckt att följa och se vad som händer. Däremot ser vi inte vad som händer på insidan, för det håller inte den tekniken. Idag är det inte ovanligt med sensorer på grävmaskiner och annan utrustning för att få in information om nyttjandegrad. Vi kan även ha kontroll över bemanningen med till exempel ID06-kort förutsatt att det är avkodat på lämpligt sätt. Däremot vet vi inte vad individerna gör.

Jag har inte svaret, men det vore spännande att undersöka hur vi kan mäta effektiviteten på en byggarbetsplats med den personliga integriteten intakt. Kan vi utgå från samma tankegångar som Skanska har runt konferensrummet, ett sätt att förbättra upplevelsen för brukaren och därmed ge förutsättningar för ökad effektivitet? Själv tror jag att vi bör samla in så mycket data som möjligt redan nu, även om vi inte är helt på det klara vad vi ska använda den till. Med billiga sensorer, Big Data och nya analysmöjligheter kommer all information att bli värdefull, både i produktionen och i det senare förvaltningsskedet. Viss data kommer säkert att gå att sälja till ”externa” användare; Über samlar exempelvis in en massa data kring vägarnas kvalitet där minsta grop loggas, information som sedan säljs till motsvarande Vägverket för deras underhållsarbete. Vad kan vi samla in för data som kan skapa bättre förutsättningar på byggarbetsplatsen, öka effektiviteten och förbättra upplevelsen för våra kunder?

Lean i byggbranschen är inte bara standardiserade processer och industriellt byggande. På samma sätt som i traditionell, tillverkande industri så handlar det om ett tankesätt och en förmåga att ta till sig nya sätt att arbeta – möjligen är kopplingen till och med ännu tydligare inom byggsektorn.

Vid Lean Forum Byggs årsmöte berätta Ola Adolfsson, vd på Flexator, om sin karriär; från tekniskt gymnasium med bara killar, via lumpen och sedan till ett jobb på ett stort byggbolag – oväsentligt vilket, på den tiden var alla tämligen snarlika. Hur många av hans kollegor har inte en motsvarande bakgrund? Som Årets Lean-byggare har Flexator ändå lyckats anammat nya tankesätt och den svenska modellen av Lean, med betydligt mindre inslag av auktoritärt ledarskap.

Ola berättade att det som förvånat honom mest under företagets Lean-resa är alla dolda talanger som blommar ut inom organisationen. Eller som han själv så fint uttryckte det: ”Det finns alltid en kronprinsessa i ledet!” Att tillvarata medarbetarnas kreativitet, engagemang och kompetens är en bärande tanke inom Lean, liksom att dela med sig av sina erfarenheter. Ola och Flexator är ett lysande exempel på både och!

En utmaning för oss på Framtidens Byggutveckling – och även resten av branschen misstänker jag – är arbetet med erfarenhetsåterföring och hantering av garantiåtgärder. Vi arbetar bara med nyproduktion, från detaljplanbeskedet till dess att vi lämnar över fastigheten till förvaltande bolag. Vi ansvarar dock för fastigheten även under garantiperioden då entreprenören omedelbart måste korrigera eventuella brister och det är vi som har kontakt med entreprenören om det krävs några garantiåtgärder.

Vi behöver ta fram en bra modell för erfarenhetsåterföring, men det är svårt – är det ens möjligt? Det här är något som omfattar hela processkedjan, från vad som gick bra/dåligt i detaljplanen framåt till hur vi överför denna kunskap till hela organisationen. När bostäderna är byggda och det är dags för både för- och slutbesiktningar, hur fångar vi upp upp eventuella fel och brister på ett systematiskt sätt, inklusive de som uppstår under garantiperioden? Vi måste lära oss sätt att förhindra att de uppstår igen och föra in i vår standard och förbättra våra arbetssätt liksom hur vi kommunicerar detta både internt och till våra entreprenörer.

Jag tror som sagt att många brottas med detta. Något som också förmodligen gäller ”alla” är att när du är i slutet av ett projekt så har du redan inlett arbetet med nästa – hur kan vi väcka lusten att jobba med vad som gick fel (eller för all del det som gick bra) när fokus ligger på projektet närmast framför? Vi har ingen modell för detta men vi söker med ljus och lykta – är det någon därute som har tips och idéer är ni varmt välkomna att höra av er! Min övertygelse är att det krävs en riktigt genomtänkt process och förmodligen någon form av digitalt verktyg som underlättar informationsinsamlingen.

Så är jag på plats hos min nya arbetsgivare, men jag håller kontakten med Lean Forum Bygg och fortsätter som styrelsemedlem. På Trafikverket har jag rollen som projektledare för samordning av projekteringen av ostlänken, den första delen i ett framtida höghastighetsnät mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. En av uppgifterna är att samordna så att de olika etapperna genomförs på samma sätt, struktur och beskrivning, samtidigt som vi vill erbjuda kontraktörerna utrymme också för innovationer.

Vi kommer även att diskutera byggbarhet, standardisering och upprepningsbarhet – det är i gränslandet mot Lean där industriellt byggande är något som diskuteras flitigt inom Trafikverket. Det ska bli både intressant och spännande att följa och även påverka denna utveckling. Det finns nog anledning att komma tillbaka kring detta i Lean Forum Byggs nätverk vid olika frågeställningar.

Som styrelsekollega Helena har nämnt i sin förra logg så hade vi ett väldigt bra styrelsemöte härom sistens, där bland annat Årets Lean-byggare Flexator delade med sig av sina erfarenheter. Det är den öppenheten och erfarenhetsutbyte vi vill ha mer av! Roligt också att höra om hur både medlemmar och partnerföretag stadigt ökar i föreningen, liksom tankarna kring en mer internationell utblick. Det är tankegångar som funnits på agendan ett tag men nu börjar det verkligen hända!

Den 14-16 maj genomförde vår ”systerorganisation” i öst – Lean Construction Institute Finland – sin Lean Construction Congress 2018 med cirka 180 (betalande) deltagare. Imponerande! Det var också ett imponerade program, bland annat med parallella sektioner för fördjupning där jag själv hade jag förmånen att föreläsa vid sessionsrubriken ”Building Services Prefabrication”. Presentationerna under konferensdagarna var både nationellt inriktade med finska föreläsningar samt en ”global” dag med inbjudna internationella talare.

Min reflektion är att det för det första var en fantastisk bredd och mix åt alla håll och ledder – akademi och företag, unga och gamla, konsulter och entreprenörer, ett verkligt tvärsnitt av hela samhällsbyggnadssektorn. För det andra kändes de flesta industrirepresentanterna genuint nyfikna och villiga att ta till sig ny teknik och tankesätt. Det kanske kan vara en effekt av att Finland har en relativt liten egen ekonomi vilket gör att de måste vara mer öppna, men det är ett duktigt folk som genomför det de förutsatt sig – med envishet och vilja har de kommit långt! Inom de områden de inte kommit lika långt visar de en enorm nyfikenhet kring vad övriga världen kan erbjuda.

Beträffande Lean och byggsektorn har Finland förmodligen haft nytta av sin akademiska tradition med kopplingen till CIFE i Kalifornien (Center for Integrated Facility Engineering, Stanford University). Här skedde mycket av den tidiga teoriutvecklingen inom Lean Construction med direkt överhörning till Finland, något vi till stor del saknat i Sverige. Med Per-Erik Josephsons bortgång tappade vi ytterligare, då han tidigt var en engagerad kraft i det nätverket.

Igår genomförde vi Lean Forum Byggs årsmöte på NCC i Solna. Det är så roligt att träffa personer och organisationer som verkligen har tagit tydliga steg framåt, där jag då främst tänker på Årets Lean-byggare Flexator. Detta Produktionslyftsföretag har också reflekterat över sin egen resa med en vilja att dela med sig, vilket är helt fundamentalt för ett nätverk som Lean Forum Bygg. Det är bara att gratulera VD Ola Adolfsson till hans öppna sätt och härliga attityd som gör att man blir både inspirerad och glad av att lyssna! Även roligt med Kajsa Simu och hennes projekt VALLA Coach som verkligen tar tag i metodikutveckling. Vi är ofta duktiga på att ta tag i problemen när och där de dyker upp, men vi är ack så dåliga på att utnyttja dessa erfarenheter för metodikutveckling. Inom VALLA Coach tror jag att det finns en bra råmodell att använda på många ställen!

Det finns ett antal lovande projekt på gång som kommer att erbjuda nya källor till förbättringar för byggbranschen. Bland annat har Boverket fått i uppdrag att kartlägga byggskador ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Uppdraget ska vara redovisat senast den 31 december 2018, så de är för tillfället som bäst ute ioch intervjuar branschen och dess företrädare för att identifiera vilka skador som finns därute.

Ett annat projekt är ”Ständiga förbättringar – riskminimering genom befintlig försäkringsdata” som finansieras genom SBUF, vilket beräknas vara klart till oktober 2018. Vad dessa två projekt gör är att de försöker ta reda på och hitta vanliga fel och skador för ett statistiskt underlag. Det kan ge oss en verklig möjlighet att se vilka de stora problemen är. Vad gäller försäkringar finns det dock ett visst mörkertal på grund av självriskkostnaden – allt under denna hamnar av förklarliga skäl också under radarn.

Vad vi ändå får är en hel del statistik över fel och skador. I båda dessa projekt är dessutom branschen väl representerad, de har lagt stor vikt vid att få med ”marknadens” synpunkter vilket bäddar för både bra projekt och intresssant material. Det finns alltid mycket att lära av misstag och att ta reda på grundorsakerna till dessa; de välbekanta fem ”Varför?”. Det har tidigare visat sig att om det görs en ordentlig grundorsaksanalys så visar det sig ofta att det handlar om misstag i tidiga skeden, vilket faktiskt kan vara något positivt.

Det är nämligen så att fel eller misstag som uppkommer i tidiga skeden ofta är både lätta och billiga att rätta till – men det gäller att dra i andon-snöret i rätt tid. Därför är det viktigt också för byggbranschen att tillämpa denna filosofi, det vill säga rätt från början med mer resurser i projekteringsfasen. Tyvärr har det varit lite väl stort fokus på resurseffektivitet; det viktiga är att sätta in resurser där de behövs. Vi får inte vara rädda för att satsa mer på de tidiga faserna!

Jag funderar ibland på detta med kunskapens förbannelse. Själv jobbar jag med projektverksamheter inom NCC och vi vill gärna gå in i projekt med vår bild över hur de ska drivas, vi vill jobba Lean med en tydlig plan framåt. När Lean-ordet dyker upp får dock alla sin egen bild, allt från en väldigt akademisk till en mer pragmatisk inställning – ”det är något för bilfabriker”. De har inte samma bild som vi, de tänker inte på samma sätt och det är vår utmaning.

Det är vi som måste få till ett ”shared mindset”, kanske till och med ta bort Lean-begreppet och med fötterna på jorden förklara att vad det handlar om är att minska slöserier och ta bort det som inte skapar värde. Vi måste prata om detta och tillsammans skapa en bild över hur vi gör idag, en nulägesanalys, och gemensamt diskutera vad vi kan göra bättre. Vi måste få bort den individuella Lean-bilden och tillsammans gnugga igenom vad vi menar, avdramatisera begreppet och bryta ner arbetet till effektivare projekt.

Sättet att göra detta på är att tala med varandra, att gå från ”självklart till viklart”. Vi måste inse att när vi kommer till ett projekt med en plan och inställning så är det inte självklart att alla delar den. Det handlar också om respekt – som jag nämnde i förra loggen – där vi måste visa nyfikenhet och förståelse för andra. Var är du i detta? Vad känner du? Som jag nämnde inledningsvis är detta ett ansvar på oss som tycker att vi kommit en bit på vägen. Det är lätt att bli alltför entusiastisk och passionerad, men vi måste ha med oss alla andra. Att stanna upp och kanske till och med backa är svårt, men ibland också absolut nödvändigt.

I mitt senaste inlägg nämnde jag praktikanten Robert som samlade in stora mängder data från BoKlok-projekt i Stockholm för vidare analys. Nu har vi haft två examensarbetare från Linköpings universitet som utifrån dessa data simulerat hur snabbt vi teoretiskt skulle kunna bygga i våra projekt. De har gjort 240 000 så kallade Monte Carlo-simuleringar i ett verktyg som heter Vico Schedule Planner med två olika scenarier á 120 000 simuleringar var. Ett scenario innebar att istället för ett montageteam använda sig av två i de två huskropparna. Jämfört med idag kunde vi mer än halvera byggtiden genom mer resurser, bättre planering och kontinuerligt arbete – givetvis endast i teorin, men det visar på en tydlig potential!

Vi vet att vi redan idag är ganska snabba, men simuleringarna visar nya möjligheter – och givetvis nya flaskhalsar. Går det att få igång vatten och avlopp under denna tid? Vad är det som egentligen hindrar oss från att halvera tiden? Del två i studien är nu att ta fram en handlingsplan kring hur vi praktisk kan gå vidare. I den teoretiska tidplanen ser vi att det borde vara fullt möjligt, men vad är det vi behöver? Fler produktionschefer?

Samtidigt ska vi återigen betona att detta är en teoretisk – om än väl underbyggd – simulering med olika risknivåer, där vi nu kan gå vidare och agera på datainsamlingen. Det är jättespännande och vi har åter fått vatten på vår kvarn beträffande förbättringspotentialen som finns även i redan väl fungerande och praktiskt effektiva processer. Här går verkligen möjligheterna med digitalisering och Lean hand i hand!