Vikten av relationer och olika korskopplingar ska inte underskattas. Befinner mig i (ett regnigt) Göteborg för ett möte med ett annat större företag i NCCs leverantörskedja och deras trevliga representanter för att se hur vi tillsammans ska kunna utvecklas långsiktigt. Det är priviligierande både att få arbeta med människor man uppskattar och i möten där vi fokuserar långsiktigt för att förändra arbetssätt på kanske 5-10 års sikt. Vi rör oss i konstellationer med både forskning och utveckling som ligger väldigt långt fram och därmed ganska långt från konkreta aktiviteter här och nu – även om vår guideline (eller vägledande principer) ligger i botten som en kompass.

Annars är det den tid på året när fokus ligger på konkreta planer, även om det skiljer mellan olika organisationer beroende på vilken ”årsbrytning” som gäller. För NCC gäller det att vi får till budget- och resursplanering på bästa sätt; hur går vi från de stora penseldragen till praktiska handlingsplaner?

Frågeställningen gäller även Lean Forum Bygg som förening, där vi nu ligger i den senare delen av årscykeln med tanke på att vi har vårt årsmöte i maj (vilket är det närmaste bokslut och årsredovisning vi kommer). Det är nu hög tid för planer och riktlinjer inför nästa verksamhetsår, både vad gäller ambitioner, resursfördelning och bemanning. Hur går vi från vision till verklig verksamhet? Nu kommer alla frukostseminarier och andra aktiviteter som också ska resurssättas och handlingsplaneras – allt med koppling till vår vision om att skapa insikt, kunskap och förståelse om vad Lean innebär för oss. Det är tillsammans – med alla relationer och korskopplingar som jag inledde med – som vi verkligen kan förändra.

Här vill jag även återkoppla till loggen för ett par veckor sedan: Vi söker fler byggherrar, fler representanter från kundsidan. Var är ni? Vi söker fortfarande närmare kontakt med fler från den delen och det gäller inte bara inom Lean Forum Bygg; hur syns ni i förfrågningar, i debatten, i ”frågan” i stort? En tydlig synlighet är inte att förakta och vi delar den gärna med er.

Har tillbringat de senaste två dagarna på havsnära konferens i Göteborg med ett teknikgäng från Peab. Den korrekta beskrivningen är Verksamhetsutveckling Teknik där vi planerar uppstart inför 2016/2017 och lägger planen för de kommande åren. Vi har diskuterat mycket runt mobilitet och hur vi kan använda det för ständiga förbättringar och utveckla processerna med hjälp av de tekniska hjälpmedel som idag står till buds, allt från appar till molntjänster. Det gäller att fortsätta ”verksamhetsflytten” från pappersfyllda pärmar i bokhyllan via komplexa mappsystem på datorn till lätthanterliga och säkra informationsdatabaser. Vi rör oss i rätt riktning men det krävs att vi utnyttjar tekniken på bästa sätt.

Även inom Lean Forum Bygg rör vi på oss i rätt riktning och det senaste styrelsemötet var både utmanande och spännande. Vi skulle då bland sju mycket starka kandidater till Årets Lean-byggare ena oss kring tre bidrag som går vidare för juryns bedömning. Det var jättesvårt! Till sist kunde vi dock enas och de nominerade till Årets Lean-byggare är: Moelven, Värmdö kommun och Peab. Stort grattis till dem, men jag vill återigen framhålla den höga kvaliteten också hos de övriga bidragen. Priset delas ut vid bygg-galan den 9 mars på Cirkus i Stockholm. Vi ses där!

Det är mycket som händer nu, inte minst inom NCC med omorganisation och nya planer. Som alltid i en tid av förändring och förnyelse så ställs det höga krav på ledarskapet och – vilket tangerar mitt förra logginlägg – kommunikation och tydlighet.

Vanligen säger vi ”du hör inte vad jag säger”, men det är kanske intressantare att formulera det ”jag säger inte det du hör …”? Vi vill idag ha ett ledarskap som baseras på förtroende, eller som en av de tidiga Toyota-cheferna i USA uttryckte det (har inte den exakta ordalydelsen): Agera som om du inte hade någon makt. Det knyter ofta an till det ledarskap som krävs inom förändringsledning, där ”ledaren” ofta agerar utan ett formellt chefsskap.

Det stämmer även väl överens med sättet vi måste driva Lean Forum Bygg som förening, eftersom alla som är engagerade i styrelsen är det på frivillig och ideell basis. Samtidigt vill vi förverkliga föreningens visioner. En annan jämförelse som alla (blivande) hundägare känner till är sättet du ska styra din hund, det vill säga konsekvent och kärleksfullt, för att få ut det bästa ur relationen. Det är lika bra att vi vänjer oss vid detta moderna ledarskap, för nästa generation kommer inte att köpa det auktoritära och hierarkiska. De kommer att efterfråga det coachande ledarskapet som vi förespråkar inom Lean.

En kollega kombinerade hund- och Lean-jämförelserna på ett kul sätt efter genomgången Lean-utbildning i Japan genom att konstatera: ”Det här är inte svårare än hunduppfostran. Det är bara att vara j**ligt konsekvent!”

Nyss hemkommen från ett tvådagars ”Framtidsseminarium” i Malmö med E.ON där bland annat Hans Reich från Produktionslyftet berättade om Lean generellt och programmet specifikt, totalt ett 40-tal personer med alla kraftvärmeverkschefer och andra nyckelpersoner. Verket i Örebro är redan gödkänt för ett deltagande i Produktionslyftet och vi har ett uppstartsmöte inbokat till slutet av februari, men även produktionscheferna från de andra verken var väldigt intresserade. Vi diskuterade hur vi ska samla oss kring satsningen; ska alla fyra enheter köra samtidigt, hur planerar vi för bästa effekt? Varför bara Örebro? Jag tror faktiskt att Hans blev lite tagen på sängen över intresset … Kul!

För Produktionslyftet skulle det innebära en ganska stor insats, men det finns fördelar för oss att verken går i takt och arbetar tillsammans; våra vägledande principer ska ju vara gemensamma. För att dra nytta av varandras erfarenheter och inte möta likadana utmaningar samtidigt kanske det vore bra om vi inledde med olika fokus, några med förbättringsgrupper, andra med daglig styrning, 5S etcetera – med ständig återkoppling för att sprida varandras goda exempel. Däremot vore det nog bra om vi gick utbildningen i Lean produktion parallellt; det kräver lite planering men är samtidigt en spännande utmaning.

Idag har vi dessutom styrelsemöte i Lean Forum Bygg då vi ska utse de tre nominerade till Årets Lean-byggare som går vidare till juryns bedömning. Även tidningen Byggindustrin ska informeras om de nominerade för att kunna göra sina intervjuer. Det är riktigt roligt att så många har sökt och att bidragen är så seriösa, de har verkligen lagt ner tid på sina ansökningar. Det gör samtidigt vårt arbete i styrelsen svårare, men också det är en positiv utmaning!

Vad säger vi, hur lyssnar vi? Den eviga kommunikationsfrågan … Hur tydlig ska – eller kan – vi vara? Är det bra att vara övertydlig? Detaljstyrning eller övergripande instruktioner, information kring vad som önskas men inte vad som ska göras?

Det är som alltid en balansgång. När vi säger saker försöker vi egentligen förmedla en bild som vi (alltför ofta) utgår från att den vi talar med också ser och därför förstår vad vi förväntar oss. Ibland fungerar det, ibland inte. Ibland är det rätt att exakt säga vad som ska göras, ibland är det rent ut sagt provokativt att ge för tydliga instruktioner. Det är alltid en individuell anpassning, privat som professionellt, men privat känner vi oftast den vi talar med väl och professionellt har vi (med all rätt) höga förväntningar.

Det här är grunden till många problem i byggsektorn; vi vill ha ett hus byggt och förväntar oss att mottagaren ser samma hus som jag ser. Kravställande och kommunikation är svårt i allt vi gör, men det blir väldigt tydligt i detta fall. En uppmuntran/uppmaning till kravställare/beställare/byggherrar i byggprocessen är att vara tydliga med vad ni behöver utan att detaljstyra, men samtidigt vara uppmärksam på hur informationen tas emot och uppmuntra till dialog. En duktig byggare vill inte ha någon detaljstyrning för den tekniska lösningen, men måste samtidigt veta vilka behov som måste fyllas för en godkänd leverans.

I Lean Forum Bygg välkomnar vi med öppna armar fler beställare och byggherrar bland partnerföretagen – kommunikation omfattar alltid flera parter.

Tillbaka på jobbet sedan en vecka, men jag har fortfarande lite semester-”mode” kvar och är aningen jetlaggad efter resan från Nya Zeeland. Som Kajsa skrev i ett tidigare inlägg så har vi alla i styrelsen ”riktiga” jobb vid sidan av, men jag bestämde mig vid återkomsten att fokusera på Lean Forum Bygg. Vi har ett intensivt arbete framför oss med ansökningarna till Årets Lean-byggare. Styrelsens jobb nu är att läsa alla dessa och sedan vikta/värdera dem efter tre rubriker: Hur de generellt arbetar med Lean, hur resultatet ser ut samt vad vi andra kan lära av deras arbete.

Jag blir nästan rörd när jag läser ansökningarna med tanke på den ambition och vilja som lyser igenom. Alla – entreprenörer, förvaltningar, kommuner – visar en fantastisk ambition. Min övertygelse om att vi tillsammans kommer att förändra byggbranschen stärks när jag ser hur många som drar åt samma håll; effektivisering och medarbetarinvolvering är stadigt återkommande, vilket ger en verklig förhoppning till förändring. Utifrån ”viktningen” ska vi på styrelsemötet nästa vecka utse tre stycken som nomineras, förslag som sedan går vidare till juryn.

Lite kuriosa från Nya Zeeland var att jag fick tillfälle att besöka en riktig Kaizen-restaurant. På det inhemska språket, maori, betyder kai ”mat” och zen ungefär ”njuta av stunden” eller ”fånga dagen”. Det har de sedan vävt ihop i verksamheten, där de även inkluderar ständiga förbättringar och kunden i centrum. Restauranten höll tydlig Michelin-nivå, så det var en häftig (Lean-) upplevelse på många sätt …

Trots kylan – minus 27 i Luleå! – så präglas tillvaron just nu mer av värme och efterfrågan av samverkan. Fler och fler vill arbeta med fler och nya människor; Lean Forum Bygg har bllivit uppvaktade från både Norge och Danmark de senaste veckorna kring utbyte och samverkan.

Från Norge har de visat intresserade för vår logg för informations- och bloggutbyte, medan det från Danmark har kommit en förfrågan kring företagspresentationer/goda exempel från ”Lean-företag” för en konferens i september kring Lean i offentlig förvaltning. På universitetet i Luleå söker vi också samverkanspartner för att stärka interaktionen mellan näringsliv och akademi som en del av Smart Built Environment, vilket kräver att vi alla bjuder till – och intresset är tydligt.

Även NCC går utanför sina normala ramar för att hitta nya områden för sin utveckling i nya spännande konstellationer. Alla aktiviteter tillsammans visar trots den rådande kylan på mycket värme och glöd!

Det industriella byggandets största hinder – den detaljerade detaljplanen – adresseras i en statlig utredning. Professor Thomas Kalbro har överlämnat betänkandet i planprocessutredningen (SOU 2015:109) och det är intressant läsning för den som önskar fler bostäder i Sverige. Idag så efterfrågas allt fler bostäder med hög kvalitet och standard till en hyra som är rimlig för en normalinkomsttagare. För att kunna möta denna ökade efterfrågan med lönsamhet för både kommun, byggherrar och byggföretag krävs ett ökat industriellt byggande och ökad konkurrens. Någon annan lösning finns inte.

Ett byggande med standardiserade byggsystem och rationella byggmetoder som säkerställer upprepningseffekter och minskar kostsamma kvalitetsbrister och rena byggfel hindras idag effektivt av detaljerade detaljplaner som till exempel reglerar materialval och fönstersmygar, takvinklar och exakta mått för både längd, bredd och höjd. Planprocessutredningen konstaterar bland annat ett de detaljerade detaljplanerna, som drivs av kommuner för att säkerställa kvaliteten i den slutliga produkten, både tar längre tid att ta fram och att när de slutligen vinner laga kraft ofta inte längre matchar marknaden. Antingen har behovet och efterfrågan förändrats eller har mer kunskap om projektet, som växt fram under detaljplanens framtagande, gjort detaljplanen omöjlig att bebygga då den inte har någon flexibilitet!

Utredarens förslag gällande detta är att detaljplanen inte ska reglera något annat än minimum, det vill säga det allmänheten och sakägare enligt lag har rätt att kunna tycka till om. Utredaren går även så långt att det föreslås att det ska bli förbjudet att reglera till exempel färgsättning eller materialval i en detaljplan. Hur blir det då med kvaliteten? Utredaren ser inga problem med att kommunen kan säkerställa kvaliteten i ett senare skede, framförallt eftersom de flesta bostäder byggs på kommunalt såld mark. Som exempel lyfts Örebro fram, där i princip alla markanvisningar sker efter det att en detaljplan har antagits och fått laga kraft. I kommunens riktlinjer för markanvisning sägs inledningsvis: ”I syfte att vara snabba och att skapa detaljplaner som har flexibilitet för framtiden, men ändå ha kontroll över vad som byggs när kommunen säljer mark, har Örebro kommun utvecklat en egen modell”. Försäljningen är indelad i flera steg för att kommunen vill: 1. Säkerställa att marken bebyggs. 2. Undvika markspekulation och hålla nere markpriserna. 3. Kunna påverka byggnadernas utformning och bostädernas upplåtelseform.

Modellen med markanvisningar på grundval av en färdig detaljplan innebär att planen inte kan anpassas till ett specifikt projekt. Planen måste därför ha en relativt låg detaljeringsgrad och ofta begränsas regleringen av kvartersmark till bostäder, handel och kontor med två till sex våningar. Planprocessutredningens förslag till arbetssätt, som i hög grad bygger på hur flera kommuner redan gör, skulle säkerställa både en snabbare och mer produktiv detaljplaneprocess och ett ökat bostadsbyggande. Dessutom skulle det medge en ökad möjlighet för byggföretag med industriella koncept att i mycket högre grad konkurrera om att bygga bostäder på fler detaljplaner.

Kombinationen med ökad konkurrens och att fler byggföretag tillåts uppföra flera projekt med sina industriella koncept leder till högre kvalitet, lägre kostnader och ökad produktivitet. Utredningen berör flera åtgärder och kan läsas här.

Jag tänker ofta i bilder och förra veckan bestod visionen i mångt och mycket av en trög dieselmotor … Minus trettio grader och första arbetsdagen med minnet av ledigheten som en varm filt – det var jobbigt att komma upp i varv! Nu börjar motorn få upp värmen, men förra veckan behövdes nog för uppvärmningen skull.

Starten av denna vecka har inte alls gått lika trögt och jag tog mig från Luleå till huvudkontoret i Solna med en god känsla i kroppen. Det finns mycket att se fram emot trots avsaknaden av julledigheten. För Lean Forum Bygg börjar vi närma oss utnämningen av finalisterna till Årets Lean-byggare. Till mötet i slutet av januari ska styrelsen ha gjort sitt jobb, det vill säga studerat ansökningarna och nominerat bidragen. Själv har jag genomfört en första genomläsning, väldigt inspirerande och roligt.

Inom det strategiska innovationsprogrammet Smart Built Environment har ett forskningsprogram börjat konkretiseras, ett första steg mot samverkan mellan akademi och näringsliv för forsknings- och utvecklingsprojekt som stärker såväl digitalisering som industrialisering inom byggsektorn. Själv är jag förstås engagerad via LTU, där vi har ny avdelning sedan årsskiftet – Industriellt och hållbart byggande – vilket betyder både ny energi och nytänding inom forskningsområdet.

Inom NCC har vi från årsskiftet också en ny organisation på plats, något som innebär många utmaningar både i stort och smått. I veckan har vi ett första uppstartsmöte med nya ledningsgruppen, där mycket handlar om att få grepp om helheten; det är en hal tvål att greppa för att få alla detaljer på plats och säkra optimal leverans.

Med anledningen av den ökade flyktingströmmen har Sveriges kommuner fått öka sin bemanning och omorganisera sig för att kunna ta emot flyktingarna. Sedan årsskiftet har jag fått gå in i en temporär roll för att hjälpa till att lösa bostadsförsörjningen för alla de som kommer till Vellinge kommun. Enbart under 2016 förväntas det komma 300 flyktingar till kommunen, vilket är mycket för en liten kommun som Vellinge som redan har bostadsbrist.

Brandsläckningen som krisen medfört har inneburit en produktion av storskaliga modulbyggen som försvårar det absolut viktigaste: En snabb och långsiktig integration. Korridorboende med plats för så många som möjligt, moduler med nästan ingen isolering som värms upp med direktverkande el, moduler som ska vara temporära men som oftast blir stående i 10-15 år … Tidigare har det varit förskolemodulerna som har varit de stora energislukarna, nu kommer det att bli våra boenden för flyktingar. De som kommer är både ensamkommande barn, barnfamiljer och äldre med olika behov och förutsättningar för att kunna integreras i samhället.

Antalet bostäder som måste fram baseras på statistik från migrationsverket, statistik som ständigt ändras. Vi behöver gå från barackbyggnader till långsiktiga lösningar som är integrerade i befintlig bebyggelse och som även kan användas till andra ändamål eller till andra målgrupper i samhället när behovet minskar. För att kunna klara detta krävs nya tankesätt, nya boendeformer och samarbete med privata markägare, byggherrar och entreprenörer – jag ser fram emot utmaningen!