För någon vecka sedan var jag inbjuden som keynote speaker vid konferensen PrefabNZ CoLab 2017 i Nya Zeeland. Konferensen samlar alla i landet med intresse för prefabricering, oavsett material eller hur långt de har kommit i sin utveckling.

Generellt är prefabindustrin i Nya Zeeland inte särskilt utvecklad; det ses fortfarande som en nyhet och de utvärderande myndigheterna ligger efter, de har inte strukturer för godkännande med mera. Som svensk inser jag hur utbrett och etablerat det är här hemma i jämförelse, både sättet vi hanterar prefabricering och industrialiserat byggande.

Själv fokuserade jag under min presentation på hur företag som arbetar med prefab fungerar, var vinsten ligger och hur de bör drivas för att tjäna pengar. Mindre teknik och mer beteende, något som blev väl emottaget. Tidigare har de främst diskuterat med fokus på teknik, utvärderingar och acceptans – mindre om uppsidan kring prefab. De arrangerar för övrigt även en studieresa till Sverige.

Jag talade också en del om vad företagen INTE ska göra, där vi fick ett konkret exempel från ett studiebesök vid en fönsterfabrik. I Sverige beställer vi sedan 60-talet efter modulmått (M), där 1 M är 100 mm. Vi säljer således fönster efter fasta mått vilket jämställer konkurrensen, alla vet vad de ska hålla sig till och det förenklar prissättningen.

På den här fabriken hade de däremot tagit kundanpassningen till helt nya höjder, så till den milda grad att de åkte ut till byggplatsen för att mäta fönsteröppningen. Sedan åkte de tillbaka för att tillverka fönstret. Varje fönster passar därmed bara på ett enda ställe. Hela tanken bakom standardisering är borta och det visar den betoning de har på ”custom made” inom branschen. Först kunde jag inte tro att de gjorde så, men efter att ha frågat två gånger … Jodå.

Under de kommande tre veckorna kommer jag att dela med mig mer av mina intryck från Nya Zeelands byggbransch.