Vi måste kunna säga nej. Jag måste lära mig att säga nej. Påsksemestern blev väl kanske inte riktigt som planerad med telefonsamtal, meddelande och lite brandkårsutryckningar. Visst är det så att vi emellanåt skämmer bort kollegor och arbetskamrater genom att alltid vara tillgängliga … Eller gör vi verkligen det? Är det inte snarare en björnstjänst? Allt i bästa välmening, men allt med rakt motsatt verkan till Lean.

Lean handlar till stor del om struktur och planering, det ska inte behövas några brandlarm eller telefonsamtal till sådana som alltid svarar och löser situationen. Mycket handlar om hur vi planerar, hur vi lägger upp projektplanen över vad som ska bli gjort och hur vi möter utmaningar inom upplägget. Så länge det finns en ”brandman” till hands som kan lösa eventuella problem åt oss så får vi aldrig till den struktur eller det flöde vi behöver.

Min semester visar tydligt hur svårt det är att leva som vi lär. Det är så lätt att trampa ner i samma fallgrop, trots att vi ständigt strävar efter ett konstant flöde så agerar vi emellanåt både som brandman eller den som slår larm. Det gäller att ifrågasätta sig själv. Nästa semester ska jag aktivt stödja mina arbetskamrater och kollegor. Jag ska inte svara i telefonen.