”Att vinna är inte det viktigaste” – med varierande bisatser (”det viktigaste är att delta”/”ha roligt”/”vara en bra lagspelare” etcetera) – är ofta utgångspunkten i tävlan ur ett svenskt snusförnuftigt angreppssätt. Själv föredrar jag tesen att även om du inte vinner kan du ändå ha ett utbyte av att ha ställt upp i tävlan. Jag gillar den inställningen bättre, då den i min tolkning istället andas revanschlusta och utveckling samt ser ett nederlag som ett utmärkt tillfälle att bli bättre på sikt.

I priset ”Årets Lean-byggare” finns det ett flertal vinster att plocka hem även för den som just detta år inte skulle vara den som slutligen får kliva upp på scenen och mottaga priset. I ansökningsprocessen, där företaget eller organisationen får beskriva sin Lean-resa från utgångsläge till nuläge ges en bra möjlighet till reflektion och eftertanke. Varför valde ni att påbörja arbetet med Lean och vad har det gett? Vad har ni lärt sig och vad kan ni lära andra?

En annan stor vinst är att gentemot sina kollegor visa att ni faktiskt är så stolta över det ni åstadkommit att ni vill visa upp det för andra. Det bidrar garanterat till fortsatt – och förmodligen ökad – motivation att arbeta vidare med frågorna.

Flertalet av de tidigare vinnarna vann inte första gången de var nominerade, men allteftersom de utvecklats har även deras resultat gjort det och trägen vinner som det heter. Kanske är det erfarenheten från att varit finalist, men inte vunnit, som ger den extra energin att arbeta vidare med frågorna?

Vad är det värsta som kan hända? Att ni lär er något? Sista nomineringsdagen närmar sig med stormsteg (1/12) så tveka inte, följ denna länk!