På NCC jobbar vi med det vi kallar NCC Projektstudio, lite som ICE (Integrated Concurrent Engineering) eller Big Room – kärt barn har många namn. Vi har som många andra företag gjort ”Stanford-resan” där en viktig del är Collaborative Environment, det vill säga hur vi ”teamar upp” i ett projekt. Vi har kokat ner erfarenheterna från Stanford, Last Plannar och Glenn Ballard med fler för att hitta och harmonisera hur vi verkligen gör detta i praktiken.

Naturligtvis har vi beskrivit verktyg, scenario och agenda, men vi känner som med allt annat att det är viktigt att vanemässigt och kontinuerligt hålla på för att lära sig den djupare innebörden kring varför vi gör på detta sätt. Det går att göra en bra liknelse med fotboll; du kan ha boll, plan med linjer, skor, regelverk etcetera, men det ger inte ”fotboll” eftersom du måste lära dig spelet. Det krävs naturligtvis en tränare, men vi behöver fler ”spelare” som verkligen kan spelet.

Det blir många dimensioner i detta om du tänker vidare. Det är lätt att tala om ständiga förbättringar och Lean, men vi måste lära oss spelet. Det är en insikt som vuxit fram, vi ser på oss själva som en lärande organisation – vi måste lära oss istället för att förmedla ett regelverk. Lean är inte bara visioner, regler och filosofier, det måste till ett lärande.

När vi inleder ett projekt kan vi inte börja med reglerna. Alla ingående parter måste förstå vad vi gör och varför vi gör på det sätt som vi gör. För att återkoppla till fotbollen; spelar du back måste du förstå vad det innebär. Det ska inte behövas förklaringar, ingen ska behöva påminna spelaren om vikten av att dricka vatten eller andra självklarheter. Ledaren i sin tur måste läsa spelet för att coacha rätt. Det är bara genom att använda de givna förutsättningarna på rätt sätt som vi kan öka vår konkurrenskraft, de givna ramarna är nämligen samma för alla.